Den cyklande
polisen är min
första bok men egentligen har jag skrivit böcker sedan jag var tio år, det är
bara det att jag skrev dem i huvudet och aldrig på papper. Jag har fantiserat
ihop så många berättelser och lagt på lager inne i skallen att de helt enkelt
inte längre fick plats så jag var tvungen att sätta en på pränt för att inte
huvudet skulle sprängas i bitar.
Jag kan helt
enkelt inte rå för det; min hjärna fantiserar fram berättelser på löpande band.
Så varför har det då tagit över trettio år innan det till slut blev en bok?
Svaret är givetvis rädsla. I skolan älskade jag att skriva uppsatser och den
första uppsatsen varje hösttermin var ju alltid Mitt sommarlov. Vare sig man ville eller inte så skulle man skriva
om hur sommarlovet hade varit. Skittråkigt givetvis, speciellt som i mitt fall
eftersom det aldrig hände något spännande på mina sommarlov. Inte ett skit! Så
då piffade jag alltid upp dem till att innehålla sjörövare, bovar, poliser,
spöken, monster och allt annat roligt som jag kunde komma på. Jättekul tyckte
jag. Jättedåligt tyckte fröken.
Om sanningen
ska fram så var de nog inga mästerverk. Dels därför att min fantasi kanske var
lite väl livlig mellan varven och dels för hur jag behandlade det svenska
språket. Jag stavade säkert sämre på svenska än jag gjorde på kinesiska, och då
kunde jag ju inte ens kinesiska. Alla fröknar jag hade förundrades över hur
dålig jag var på att läsa och skriva. Att jag var dyslektiker var det ingen som
förstod. Det insåg jag själv långt senare men då var det ju för sent. Det fanns
en anledning till att bokstäver rörde på sig och bytte plats på pappret.
Siffror var det inget problem med, mattematik var mitt bästa ämne, men
bokstäver, ord och meningar var mycket svårt. Så hur kunde jag då bli
författare, jag som var dum i huvudet (som en fröken i mellanstadiet faktiskt
sa rent ut)? Därför nöjde jag mig med att fantisera fram berättelser i huvudet.
Att skriva ner dem och skicka in dem till ett förlag vågade jag inte. De skulle
kanske skratta åt mig där också.
Så varför
blev det helt plötsligt en bok nu då anno 2012? Allvarligt talat så vet jag
inte men jag tror att det var för att jag har blivit äldre och att jag inte
bryr mig längre. Låt folk skratta. Förhoppningsvis kommer de göra det för jag
har försökt göra boken rolig. Jag läser tonvis med böcker och tycker att de
flesta svenska deckare (det finns undantag) är för allvarliga, för mörka och
för dystra. Dessutom försöker de vara så verklighetstrogna som möjligt,
speciellt vad gäller polisarbete. Verklighetens polisarbete är inte speciellt
roligt eller actionfyllt utan ganska monotont och långtråkigt och då riskerar
böckerna att bli det också.
Mitt måtto är: Låt aldrig verkligheten stå i vägen
för en bra historia.
Poliserna i Den cyklande polisen är inte alls som
riktiga poliser och de arbetar inte heller som sådana. Och då blir det, enligt
mig, en mycket roligare berättelse.
En annan sak
som gjorde att jag skrev Den cyklande polisen var att jag blev arg. Jag
fick höra om planerna för den framtida utbyggnaden av Lidingö och höll nästan
på att svimma av chocken. Stollarna i stadshuset (som skall rustas upp för den
nätta summan av åttio miljoner kronor) vill öka, eller ”förtäta” som det heter,
bebyggelsen här på ön in absurdum. När jag var liten så talade man om Lidingö
som den gröna ön. Det hör man aldrig idag. Om planerna går igenom så lär den
snarare bli känd som den gråa ön. Då föddes iden om att skriva en berättelse om
giriga politiker och kommunala tjänstemän som förstörde ön och samtidigt gjorde
sig själv rika på kuppen.
Själva idén
till boken fick jag en dag när jag var på IKEA. ”Varför finns det ingen deckare
som utspelare sig på Lidingö?” Det var tanken som dök upp i mitt huvud från
ingenstans. Sen fortsatte det av bara farten. När jag hade kommit hem så hade
jag skapat de viktigaste karaktärerna som Helge, Martina, Folke, Klara och
Kessler. Även det mesta av handlingen; både offer och mördare. Sedan var det
bara att lista ut hur jag skulle få med mitt budskap i boken också. Jag beslutade
till slut att det fick bli en bihandling istället för huvudhandlingen. Det blev
helt enkelt en bättre historia på det viset. Mord är ju så mycket mer
intressant än byggnadsplaner. Men det blir mer av korrumperade politiker och
kommunaltjänstmän i uppföljaren det kan jag lova.
